Reaksjonene var enorme den gangen, det ble ”ett himla liv” for å si det med svenskene. Noen snakket om at det bare var et PR-tricks, Ehrenberg ble utsatt for ... ja dere kan vel tenke dere selv alt han ble utsatt for av trusler og dritt. Eller for resten, det var verre! Mye verre! Og man snakket om skandal minsann! Også her i landet vakte saken litt oppmerksomhet, da Gateavisa trykket deler av artikkelen (selvfølgelig uten å spørre om lov).
Artikkelen er svært personlig, og forfatteren møter flere transer som han intervjuer. I bokas andre del Vad hände sen skriver han at han nå ( i 2004) er sjeleglad fordi han passet på å anonymisere sine intervjuobjekter, ikke bare med hensyn til navn men også bosted. Han forteller om mange tragiske skjebner men også for eksempel om Marie som har ”lyckats”. I hvert fall føler hun det selv.
"Hon frågar till slut:Da jeg blogget om denne boka fant jeg ut at det er noe som heter transvestisme og noe som heter transseksualitet men Ehrenberg mener det bare er en akademisk forskjell mellom transvestitter og transseksuelle.
-Syns det något?
Onej, onej, Maria är kvinna raktigenom.
-Du är mycket lyckad.
Hon ler.
Vi skiljs.
Det är först efteråt jag märker att jag tagit ett förbjudet ord i min mun. Lyckad. Accepterad som kvinna. Är det då det allt skall sluta vid? Är det så jag skall leva? Vägd. Bedömd. Lyckad? Maria lever sitt liv, folkhemssveriges villaliv. Det är inte mitt."
Ehrenberg selv ga opp, han klarte ikke å ”leva mellan könen” på grunn av presset fra omgivelsene.
”Det är inte statens makt som skrämmer mig. Inte läkarnas roll, inte socialstyrelsen, den är felaktig och tar ifrån människor deras ansvar, visst, men är inte skrämmande.Den går att ändra genom politisk kamp. Genom att transsexuella, liksom tidigare homosexuella, lämnar anonymiteten och kräver sin rätt. Rätt att själv bestämma sitt liv. Rätt att få hjälp. I egen takt pröva sig fram, se hur långt man vill gå i ett könsbyte. Inte behöva kämpa för att bevisa sin "sjukdom". Jag har rätt att bryta könsgränserna.Og her har vi alle et ansvar. Samfunnets ( det vil si våre) forkvaklete normalitetsbegreper - det heterofile kjernefamilieidealet der alle andre er avvikere – er en trussel mot hele vår sivilisasjon. Hvis vi i det hele tatt kan snakke om sivilisasjon lengre. Så da er det bare å dra fram det gamle Bakuninslagordet igjen : ingen er fri før alle er frie.
Du har det. Det är bara en fråga om politisk kamp, det är inte det som skrämmer mig. Utan det andra. Den nästan ogenomträngliga mur av rädsla och förakt som reglerar könens gränser”
Og nå har i hvert fall ikke jeg noe bedre forslag enn at vi avslutter med Antony & The Johnsons For today I'm a boy. Og en ønskereprise på denne duetten med Boy George i et transkjønnet fellesskap. Skru opp volumet og finn fram lommetørklet! Det er nok ikke bare Boy George som tar til tårene av dette innslaget! Legg merke til nærheten og den gjensidige respekten mellom de to sangerne!
PS:
Hvis du vil lese boka – noe jeg varmt anbefaler - kan den kjøpes her. Könsbytet er også lagt ut i tre deler på Etc´s webside her, her og her. Etterordet "Vad hände sen" er – så vidt jeg kan se – ikke lagt ut. ETC! Ikke ta det ille opp men den web - sida deres er lite krånglig å finne fram i.
PS 2:
Kom plutselig på noe : hvem er de virkeligste kvinnene : Vi som er født slik og alltid har tatt det som en selvfølge, eller de som sloss for sin rett til å være det. Og som lever ut sin kvinnelighet til det ytterste.
PS 3 :
Helt til slutt vil jeg anbefale Silje Hernæs Linharts uhyre interessante artikkel "Fra ytre tvang til indre trang – kjønnsoverskridelse i ungdomslitteraturen". (Årboka. Litteratur for barn og unge 2008).
Det aller siste PS - et : stavekontrollen ( word mac ) protesterer mot kjønnsoverskridelse og transeksuell. Mac burde skjerpe seg!
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar