Almarna åt folket!

Som lesestoff på den nettopp foretatte Stockholmsturen hadde jeg med Krigaren av Björn Ranelid. Den handler om amerikaneren David Saxon som deserterer fra Vietnamkrigen og som siden blir boende i Stockholm. Å finne bøker med handling fra de steder man reiser til er jo bare genfundenes gefressen! Med all sannsynlighet kommer jeg tilbake til denne boka ved en seinere anledning, men nå skal vi konsentrere oss om Kungsträdgården eller nærmere bestemt den såkalte Almstriden som fant sted i 1971.

”Här inntil det gröna huset av trä och serveringen är mitt hjärta i Stockholm och hit kom jag redan första sommaren när mina sinnen ännu spände sig och väntade på nästa bombanfall och bakhåll från fienden. Jag var bland tusentals som såg och hörde striden om almarna, när staden ämnade bygga en ny tunnelbanestation och för den sakens skuld började såga i trästammarna. Det inträffade i mai 1971 och mitt fjärde år i Sverige. Även jag älskade dessa almar och försvarade dem med min kropp från Amerika.” ”Älskad vare varje människa som stred för dessa almar.” Bjørn Ranelid. Krigaren. 2001.

Heller ikke her til lands gikk jo denne begivenheten helt upåaktet hen. Her et liten TV-reportasje fra begivenhetene. Rundt denne tida og flere 10-år framover ble store deler av Stockholm rasert i et ganske drastisk omfang så Almstriden var også en viktig symbolkamp. Allerede første kvelden greide aksjonistene å samle 2000 deltakere! Og dette flere tiår før facebooktida. (Akkurat dette har jeg gjort et visst poeng av før.) Dette var en av de vellykkede aksjonen fra den gangen. I alt 12 av de 13 hundreårige almene overlevde.
Her et bilde av almene som er et mektig skue. Under skimtes den lille kaféen, som er et populært sted i sommerhalvåret. (Klikk for større bilde!)

Her kaféen på nært hold, og statuen av Karl XII i bakgrunnen.

"Kungen pekade med hela handen mor öster, men nu kom inte fienden från Solvjetunionen eller Ryssland utan från stadsfullmäktige, regeringen och polisen i Stockholm." (Bjørn Ranelid. Krigaren 2001)

Her almene fotografert nedenfra og opp. Som det framgår; trærne er fremdeles grønne og friske og burde kunne leve i flerfoldige år framover!

Almstriden ble selvfølgelig også – typisk for tida - en mønstring av den progressive kulturen så da kan vi jo for eksempel spille denne fengende låta som burde være en grei oppsummering om hva kampen dreide seg om.

Ranelid skriver også om også Ville, Valle och Viktor, kjent fra svensk barne-TV på denne tida. (Barne-TV var liksom noe annet den gangen!) På 40-årsjubileet for denne historiske begivenheten opptrådte de igjen så da kan vi jo høre på nok en munter kampsang fra en fjern fortid. Som vår venn Vietnamdesertøren ”sjöng på svenska språket och ansträngde mig til det yttersta för att hitta den rätta klangen i orden”.

Det finnes en plakat om almstriden i Kungsträdgården men ikke noe ”Litterära Stockholm-skilt”. Kanskje de venter til forfatteren er død.